..inte riktigt att alla måste vara ''sig själva''. Jag förstår att man kan uppföra sig som en annan person, men hur kan ''Be yourself'', vara så viktigt, när dem som säger det verkar vara dem som minst förstår innebörden. Om person A tar person B s personlighet, så skulle det vara ganska troligt att person A skulle utmärka sig i något med stil av orden ''Be yourself, that's the only way (to live, to be, to be happy..)'' mest för att stämpla sin egen, för tillfället, personlighet. Om person B nu fortsätter vara som den alltid varit, så är den uppenbarligen inte ''sig själv'', eftersom den härmar person A som har gjort sig känd med den personligheten. Detta, om det nu är viktigt, är ju faktiskt ett själv till att ''inte vara sig själv''. Jag vet folk som spenderat perioder med mig och upptäckt vad dem eller andra personer tycker om om mig, så dem härmar det och gör det till sin egen sak. Hur ska jag då ''kunna vara mig själv''? Jag är då bara en kopia enligt dem som känner eller vet om den andra personen, och eftersom jag själv inte tycker att man behöver ta åt sig uppmärksamhet hela tiden, så blir jag aldrig stämplad med tex det skratt jag har, eller hur jag skriver eller beteer mig. Alltså, så kan folk härma min skrivstil ''bakom ridån'', och sedan visa alla att den personen skriver så (för att uppenbarligen så är det något speciellt, positivt med det), och måste anmärka sig med det. Så att vara känd är egentligen bara att vara en kopia, om man ska se det ur denna synvinkel. Jag vet ej om det hänger ihop, men många kända (om så, ''populära'', i mindre kretsar, som skola tex) är ointelligenta. Hade jag vilja vara ''populär'', hade jag kunnat vara det. Slutar jag att tänka kommer jag ganska högt upp i listan. Men enligt mig, och många andra, så handlar inte livet om var man står i vän eller populärkretsen. lite synd är det ju dock att man behöver människor för att själv leva. Och detta hade kunnat oroa dem populära, om dem visste om det, men dem vet nog att -nästan- allt liv på jorden (förhoppningsvis) inte dör ut om två minuter, och man blir ensam kvar. Det är då man förhoppningsvis, om man inte gjort den upptäckten innan, kommer på att man kan inte leva helt ensam i år. Jag menar inte att man måste ha vänner eller att man måste vara polulär, jag menar att man kan inte vara ensam levande organism, då blir man tillslut galen. Men även om det blir så att du och några få andra blir ensamt levande på en planet (med förutsättningar att ni kan leva där), eller blir utskickade i rymden, så spelar det ingen roll om ni är vänner eller känner varandra, ni behöver bara sällskapet av annat levande, som ni skulle kunna prata med (jag har inte menat att mänskligheten dör ut, utan bara en individ, det är ganska (behöver inte vara dock) uppenbart att man behöver andra människor för fortplantningens skull). Men så tänker ju inte alla heller såhär, så som jag är van vid att tänka.
Jag lyssnade inte på musik under skrivandet av detta inlägg, eftersom det kan påverka mitt tyckande. Förlåt om jag skrev en lång text om något mindre viktigt, men det är iallafall bättre än att gå runt och uppmuntra andra med dramatiska meningar och motton. Fast jag egentligen inte behöver säga förlåt för att ha skrivit detta, efter som du inte behöver läsa det, även om det gör hela ''bloggen'' mindre värdig (fast jag bestämmer ju om min sida, eller hur?)